Josephine

Kategori: Thoughts

Peppis till er, från mig

Jag har länge tänkt att jag ska skriva ett peppis-inlägg till er. Ett som handlar om vikten av att hitta sig själv, att älska sig själv, att lita på sig själv och att våga göra vad tusan man vill med sitt liv trots att det känns skitläskigt. Och så om hur viktigt det är att förstå att man kan så mycket, bara man vill. Man är inte beroende av andra människor, även om det många gånger känns så. Jag vet massor om detta, efter de äventyr jag varit med om det senaste året. Canada, Usa, Sri Lanka och London. Jag gjorde det på egen hand. Alldeles ensam. Och förstår ni hur mycket jag har växt som människa, tack vare detta?

Det har varit skitjobbigt, det har varit skitkul. Jag har skrattat tills jag vikt mig på mitten och jag har även gråtit mig till sömns fler nätter än jag kan räkna till. Jag har känt mig ensammast i världen somliga dagar, medan jag andra dagar har känt att jag inte behöver en enda människa förutom mig själv för att känna mig tillräcklig. Jag har träffat människor - snälla och elaka. Jag har fått otroligt många nya vänner. Jag har främst fått en ny bästis - mig själv.

Jag har ju gjort världens inre resa det här året. Alla utmaningar och nya platser. Motgångarna och medgångarna, de har ju lärt mig massor om vem jag är. Jag har lärt känna mig själv på ett helt otroligt sätt.

• Det spelar ingen roll om den där personen ogillar mig for no reason.
• Det spelar ingen roll om folk inte alltid förstår varför jag gör som jag gör ibland.
• Det spelar ingen roll om jag sticker ut från mängden. Det är fantastiskt att vara unik.
• Det är superviktigt att stå upp för mig själv när det inte känns rätt i hjärtat.
• Jag är min egen, och ingen annans.
• Det är fantastiskt att gå på bio ensam.
• Självklart kan jag ta hand om en 10-månaders bebis och en hel gård på egen hand.
• Jag är så mycket modigare än vad jag någonsin kunnat ana.

Det är några av de insikter jag kommit till, allt tack vare att jag packade väskan och slängde mig ut i världen. Jag har utöver det lärt mig att hantera kriser på bästa sätt, för let me tell you this much - man stöter på olika slags krissituationer när man är ute i världen. Men det är så det ska vara, och när man löst de så har man på köpet levlat i tuffhet!! Jag har också lärt mig att jag har friheten att vara precis vem jag vill, för även om någon fått en bild av att jag är på ett visst sätt, så betyder det absolut inte att det stämmer. Jag bestämmer dessutom vilka människor jag vill ha i mitt liv, för bara för att någon har råkat finnas där hela livet så betyder det inte att det alltid måste vara så eller att jag för den delen vill ha det så. Jag har lärt mig att det mesta löser sig, bara man aldrig någonsin slutar att kämpa på. Och det allra viktigaste jag har lärt mig är att jag är så himla asgrym, precis som jag är. Jag är så glad att jag bröt mig loss från mitt lilla hemmaliv och gav mig ut för att skapa det liv jag drömmer om. För det är ju det som är själva grejen. Att skapa och forma det liv man själv vill leva.

Ända sedan jag var liten har mamma och pappa bankat in i mitt och Johannas huvud att "tjejer, glöm inte att ni är bäst", "allt går om man vill" och "ni kan bli precis vad ni än vill bli när ni blir stora". Och visst tyckte vi att pappa var skitjobbig när han för hundrasjuttioelfte gången under en dag sa till oss att "ni är så duktiga och fina ni, prinsessorna!" Visst himlade vi kanske med ögonen och viftade bort det. Men jag förstår nu i efterhand att de under hela vår uppväxt har odlat något i våra bakhuvuden. Ett slags lugn och en självsäkerhet på något vis. Och för det är jag de evigt tacksamma. För det är jätteviktigt att vi förstår det. Hur otroliga vi är alltså. Och att vi kan klara precis vad vi än vill ta oss an.

Därför vill jag tala om för er nu, mina kära bloggläsare, att ni är helt fantastiska. Ni är unika och roliga. Ni är modiga och ni har alla verktyg ni behöver för att leva det liv ni vill leva (om ni inte redan gör det förstås!) Ni behöver ingens bekräftelse eller godkännande för att göra vad tusan ni vill. Det är bara att köra på. Prova på så många nya saker ni bara kan. Ni pngrar bara allt ni inte gjorde. Kasta er ut i otrygghetens famn och låt livet hända. För livet är så spännande och *hela världen är så underbar*

Jag lovar att ni vågar, ni också. Jag hejar på er. ❤️

Mensen som styr mitt liv

En vecka varje månad mår jag fruktansvärt, hiskeligt apdåligt. Det kommer alldeles oförberett och så *pangbom* så fylls hela mitt inre av blixtångest. Mitt självförtroende går totalt upp i rök, plötsligt är jag bortglömd och oälskad och oduglig. Ingenting kommer att gå min väg och jag är sämst. Precis så. Så känns det.

Vad jag inte kopplar är att det ju alltid är i samband med mensen. Det är ju mensen som känner allt det där. Inte jag. Det finns säkerligen tusen olika slags mensmåenden. Och mitt är ett av de allra värsta skulle jag vilja påstå. Det tär på mig psykiskt. Och det finns ingenting som kan få mig att må bra just när det pågår. Jag måste genomlida veckan med allt vad det innebär.

Och här i London, här är det jättesvårt. För här är jag redan alldeles ensam. Känner mig redan liten. Jag tycker verkligen att det är skittufft just nu. Jag vet ju innerst inne att det är mensen som får mig att känna allt detta. Det är bara så svårt att inse det när man är mitt uppe i det. Nästa vecka kommer jag att vara glad igen. Och så kommer jag väl att inse att det var ju bara mensen den här gången med.

Sedan, inför nästa mensmånad, då ska jag samla all kraft jag har. Och så ska jag skratta mensen rakt i ansiktet. För det här håller ju inte. Mensen kan ju inte få styra alla mina känslor och beslut i en hel vecka.

Näe, nästa månad är det jag som bestämmer.

Ett stycke kärleksblaska

EzaiZb on Make A Gif, Animated Gifs

Inatt längtade jag efter Jacob. Jag låg och tänkte på oss och allt underligt vi har för oss. Jag tänkte dela med mig av några praktexempel;

När vi är på offentliga platser tillsammans. Exempelvis ICA eller h&m typ, och Jacob tycker att jag inte har nå hyfs, och läxar upp mig lite. "Men Josephine, ta inte godiset med händerna!!!" eller "Josephine, häng tillbaks den där den var!!" och ibland "Men Josephine, måste du pilla på precis ALLA clementiner??" TYP. Och jag tycker att han är så störig som ska hålla på å bry sig, så jag vill ba hallå MIND YOUR OWN BUSINESS??? Men nu när jag tänker på det såhär i efterhand så är det ju litt charmigt ändå. Att han är så ordningsam. Eller är det jag som är jävligt ohyfsad? Vem vet, inte jag. Men kompletterar varandra, det gör vi ju *:-)))*

När vi leker tagen. Regler; det är ALLTID Jacob som "är." HEHE. Och det här framkallar ett obeskrivligt adrenalin i mig. Jag tar den här leken på blodigaste allvar ska jag säga er. Så jag springer för mitt liv, välter stolar, kastar grejer och smäller igen dörrar - ALLT för att blockera Jacobs väg. Och så hoppar jag, likt spindelmannen, över möbler och slinker genom springor samtidigt som jag skriker högt. Det är en rolig lek!!! Mvh Jossan 7 år

När jag är störig mot honom. Det börjar med att vi (jag) börjar låtsasbråka och brottas med Jacob. Till en början tycker han givetvis att detta är skitroligt, men eftersom att jag troligtvis har en släng av ADHD så vill jag som aldrig riktigt förstå när det är nog. Så jag fortsätter, likt en orangutangunge med uppmärksamhetsbehov, att dra Jacob i håret, samt klänga på honom. Och tillslut blir han så jävla arg och vill inte prata med mig nåmer. Så jag försöker febrilt att få honom att bli glad igen, men då TVÄRvägrar han att skratta. Och så säger han alltid såhär "Men NEEEH, kan du seriöst bara lägga av, jag blir så jävla less!!!" (HAHAHA, jag kan liksom riktigt se och höra honom framför mig, hur han står där och utbrister precis de där orden samtidigt som han ger mig onda ögat...) Då skäms jag ju lite. PYTTElite. Fast sen lyckas jag tillslut charma honom och så skrattar han igen. Och så pussas vi och kramas. *💏*

När vi hittar en gemensam favoritserie på TV. Det är alltid samma genre på tv-programmena vi fastnar för. Realityserier alá Geodrie Shore, Big Brother och Paradise Hotel. Dagen det vankas nytt avsnitt av serien i fråga, så har vi liksom nedräkning hela dagen. Har vi inte möjlighet att se programmet tillsammans så smsar vi under programmets gång och ba "OMG såg du vem Leffe hångla me nyss elle???" Typ så. Följt av långa, reflekterande diskussioner när programmet är slut. Japp. Någon som gör likadant? Inte? Ok.. *:-))))*

När vi reser tillsammans. Vi har rest väldigt mycket tillsammans, Jacob och jag. Det är en såndär grej som i princip är min favoritgrej att göra i hela världen, och att Jacob också tycker så mycket om det är bara fantastiskt. SÅ, vi reser en hel del. Och det är lilsom som att hoppa in i en knallgrön bubbla av flams, skratt och kärlek. Vi har alltid så oerhört svinkul när vi reser. Hade vi varit en pizza när vi var på resande fot hade vi hetat "Jacob & Josephine deluxe x-tra ALLT." Det tycker jag om.

Och avslutningsvis så är jag kär i den här lille pöjken. Och jag längtar väldigt mycket tills han kommer och hälsar på nästa månad.