Josephine

Sri Lanka - The Movie


 

Sri Lanka *superlångt inlägg*

Det här är personalen på mitt sista hotell i Unawatuna. De behandlade mig som en prinsessa under hela min vistelse och det var faktiskt jättekänslosamt att lämna dem. Mysiga, godhjärtade människor.

Jag kallar denna "Våga vägra magkomplex". För ett år sedan hade jag hellre hoppat från ett stup än att publicera denna. Men inte idag. Min mage veckar sig när jag sitter ner, och det gör ingenting längre.

Det här är den allra sista bilden från Sri Lanka. Den är tagen i väntan på bussen som skulle transportera mig till flygplatsen. Absolutely skitledsen pga ville aldrig åka hem. Sri Lanka var ett riktigt paradis.

Här har ni - mina två fantastiska veckor i paradiset aka Sri Lanka. Eftersom att Sri Lanka är ett rätt litet land så hann jag med att se väldigt mycket under mina två veckor. Min resrutt började från flygplatsen till Negombo, vidare mot The Hill Country, dvs Kandy och Ella, därefter Nationalparken i Udawalawe, sedan ner mot sydkusten till de fina stränderna i Mirissa, följt av mer stränder i Unawatuna och avslutningsvis Colombo innan jag åkte tillbaka mot flygplatsen.

Kandy var mest ångest. Blev inget vidare förtjust i varken Kandy eller människorna jag umgick med. Det var först när jag skulle resa därifrån vidare mot Ella som jag stötte ihop med ett härligt gäng av olika nationaliteter. Vi bestämde oss för att dela en minibuss till Ella. Jag hängde sedan ihop med två av de, Sina och Kai från Tyskland. I Ella besteg jag ett berg, fick se fina vattenfall, åt massor av god mat och bodde på ett världsmysigt Guest House.

Någon dag senare samåkte jag med Sina och Kai till Udawalawe Nationalpark. Vi hyrde en lyxjeep och kände oss som celeberties när vi blev runt skjutsade. Det var jätteskoj. Och i parken fick vi se både elefantfamiljer, krokodiler, bufflar, påfåglar, apor och sköldpaddor. En riktig upplevelse.

Dagen därpå reste jag vidare på egen hand ner till Mirissa på sydkusten. Det var ett fantastiskt ställe. Fullt med surfer dudes och backpackers. Här träffade jag på två grabbar en kväll. Joppe från Belgien och Dieko från Tyskland. Vi åt middag en kväll, och sedan reste de båda vidare. Själv stannade jag i Mirissa ytterligare två dagar.

Efter Mirissa tog jag bussen till Unawatuna. Värt att tillägga är att Sri Lankabussarna är totally fullproppade, och hoppar man inte ombord på första hållplatsen, utan någonstans längs vägen, så får man garanterat stå upp hela resan. Som tur var vinkade busschauffören fram mig och erbjöd mig att sitta längst fram ovanpå bagageutrymmet. Snällis!!

Väl framme i Unawatuna hade jag bestämt med Dieko att vi skulle mötas upp och hitta på något, då han också var där. Så i två dagar hängde vi, åt mat, badade och tittade på solnedgången om kvällarna. När han åkte hem träffade jag på Arjun, en backpacker från Florida. Så då hängde vi ihop mina sista dagar, åt billig currybuffé, badade och besökte munktempel.

Sista dagen lodade jag runt i Colombo i några timmar innan jag elva timmar (!) för tidigt åkte till flygplatsen. Colombo var mest bara ofräscht och fullt med jobbiga gatuförsäljare, vilket gjorde att jag valde att spendera mina sista tio timmar i väntsalen på flygplatsen. *:-))*

DET VAR DET. Sammanfattningsvis vill jag skriva att under dessa "ynka" två veckor har jag upplevt och känt mer än vad jag gjort på flera år hemma i Sverige. Det kan tyckas låta underligt, men medan ni haft två vanliga veckor på jobbet eller i skolan, så levde jag runt där i vad som känts som flera månader. Jag har levt i en fantastisk paradisbubbla. (...som jag måste erkänna att jag var supervemodig att säga farväl till.)

Aldrig hade jag väl kunnat föreställa mig att jag skulle gå från världsdeppigaste bottenmåendet (de första dagarna) till att helt och hållet sväva på moln. Jag kan inte vara mer tacksam än vad jag är i just detta ögonblicket. Jag har fått äran att träffa så många fantastiska människor som har gjort mig till den allra bästa och gladaste versionen av mig själv hela dagarna. Jag har skrattat så enormt mycket. Jag vill alltid vara en såndär glad människa.

Jag fick givetvis frågan "varför valde du Sri Lanka?" ett oberäkneligt antal gånger under de här veckorna. Och i ärlighetens namn vet jag inte varför jag valde Sri Lanka. Det var liksom en av de där supersmarta idéerna som uppstår sömnlösa tisdagsnätter. Skillnaden var att den tycktes låta lika bra när jag vaknade på onsdgsmorgonen, och för det är jag så himla glad. Jag vet att det var meningen att jag skulle hit bara. Och så är jag väldigt glad över att jag åkte ensam. Nu efter allt jag fått vara med om känner jag mig starkast i hela världen och redo att ta mig an vad som helst.

Så TACK, Sri Lanka. Tack, all my fellow backpackerbuddies. Tack, alla godhjärtade srilankeser. Tack för det här äventyret. ❤️

Mensen som styr mitt liv

En vecka varje månad mår jag fruktansvärt, hiskeligt apdåligt. Det kommer alldeles oförberett och så *pangbom* så fylls hela mitt inre av blixtångest. Mitt självförtroende går totalt upp i rök, plötsligt är jag bortglömd och oälskad och oduglig. Ingenting kommer att gå min väg och jag är sämst. Precis så. Så känns det.

Vad jag inte kopplar är att det ju alltid är i samband med mensen. Det är ju mensen som känner allt det där. Inte jag. Det finns säkerligen tusen olika slags mensmåenden. Och mitt är ett av de allra värsta skulle jag vilja påstå. Det tär på mig psykiskt. Och det finns ingenting som kan få mig att må bra just när det pågår. Jag måste genomlida veckan med allt vad det innebär.

Och här i London, här är det jättesvårt. För här är jag redan alldeles ensam. Känner mig redan liten. Jag tycker verkligen att det är skittufft just nu. Jag vet ju innerst inne att det är mensen som får mig att känna allt detta. Det är bara så svårt att inse det när man är mitt uppe i det. Nästa vecka kommer jag att vara glad igen. Och så kommer jag väl att inse att det var ju bara mensen den här gången med.

Sedan, inför nästa mensmånad, då ska jag samla all kraft jag har. Och så ska jag skratta mensen rakt i ansiktet. För det här håller ju inte. Mensen kan ju inte få styra alla mina känslor och beslut i en hel vecka.

Näe, nästa månad är det jag som bestämmer.

Londontjejen

Hej älsklingar!! Hur mår ni? Vad har ni för er? Har ni saknat mig? (Hoppas!!)

Nu tänker jag att det är på tiden att jag drar bloggtummen ur rumpan. Jag har ju varit här i London i en vecka och en dag nu. Det har varit så intensivt. Och jobbigt. Och härligt. Och svettigt. Och dyrt. Jag tänker absolut inte hymla med att jag minst en gång varje dag överväger att åka hem. Men jag vill ju inte hem egentligen. Jag vill bara slippa vara så himla ansvarsfull och ensam. Det är väl så det är.

Hur som helst så anlände jag förra onsdagen. Jag och min 34 (!) kilos resväska. Jag kallar henne för Morran (efter Morran i Mumintrollen, ni vet!!) eftersom att hon är stor och fruktansvärd. Ett riktigt monster. Och jag hade det inte lätt på tunnelbanan. Upp och ner för tusen trappor, byte av tunnelbana och bussbyten. Men tillslut ankom vi till mitt första hostel i Earl's Court. Jag träffade en del spanjorer som jag umgicks lite med, och ett par australienare som jag delade rum med första natten. Trevligt med lite sällskap.

Dagen efter åkte jag till Picadilly för att dela ut cv:n på Oxford och Regent Street. Skaffade även en ful liten Londontelefon och bokade tid för NI-nummer. SÅ HIMLA MKT PRAKTISKT, BLIR SNURRIG. Minns inte vad jag gjorde första dagarna ens. Det var rätt mycket gå runt runt runt, och väldigt lite mat och sömn. (Obs! Inget att ta efter. Är helt utmattad fortfarande)

Så hur som helst så gjorde Londontelefonen inte ifrån sig ett endaste litet pip på hela veckan. Vilket gjorde mig lite nedstämd *jätteotålig* Sen, i måndagsmorse, då rullade samtalen in. Ett efter ett. "Hej, vi vill att du kommer på intervju". Japp. Jättekul till en början men jag blev faktiskt helt galen till slut. Den slutade aldrig att ringa. Jag gick på två intervjuer i måndags, en i tisdags, en i onsdags, en igår och en idag. Jag har redan blivit erbjuden tre jobb. Jag har tackat nej till ett av de då det inte kändes bra i hjärtat. De andra två återstår att se. Jag ska få se kontraktet till ett av de på tisdag. Känns det bra så kör jag.

Idag har jag bytt hostel. Bor nu vid Hyde Park i mysiga Bayswater. Det här hostelet har gratis wifi, vilket det förra inte hade. Så jag är ändå rätt nöjd. Nu behöver jag bara ta tag i tvätten. Äger nu era inga vita plagg. Endast beiga, ljusbruna, gråskiftande. Jättefräscht.

På återseende kompisar. Kram

Livstecken

Hej, käraste ni!!! Ja, jag lever faktiskt. Utan wifi från måndag-onsdag i princip så fick jag en del oroliga meddelanden från familjen. Och jag klandrar de inte, för jag har varit en orolig själ myself.

Jag ska vara completely honest och berätta att - Fyfan vad dåligt jag mått sedan i måndags. Det började med att jag blev haffad av en backpacker från Belgien på flygplatsen, hon skulle till Negombo - vilket är åt helt motsatt håll från vad jag planerat att åka. Opåläst som jag var så hakade jag på henne. Och därefter har jag varit tvungen att limma ihop och omkonstruera alla trasiga skärvor av min plan som gick i kras.

Åkte dagen därpå vidare med buss till Kandy. Träffade på jättemånga människor med dålig energi (både backpackers och locals) som fick mig att känna mig otrygg och ledsen genom att utförligt berätta för mig hur försiktig jag måste vara som är så "ung och vacker" när jag reser ensam. Blev även informerad om hur någon annan ensam kvinnlig turist råkat ut för hemska saker tidigare. Happ. Fyfan vad snällt att berätta det för mig. Eller inte!!!

Så igårkväll ringde jag mamma. Grinade. Beklagade mig. Bad henne komma hit. Ville åka hem. Ville aldrig mer visa mig i offentligheten. Men som vanligt drog hon upp mig ur det svarta ångesthålet (som jag tyvärr allt för lätt trillar ner i när jag är i negativa människors sällskap).

Hur som helst! Imorse skrapade jag ihop det lilla mod jag hade kvar och så reste jag vidare på egen hand. Det känns helt fantastiskt. Jag känner mig glad igen. Och fri. Mest av allt fri. Vill aldrig mer känna mig sådär ledsen och otrygg som jag gjort dessa två dagar. Fy. Jag ska berätta mera och visa bilder senare ikväll.

Kram så länge till er.

Domedagen

Det är dags snart. Jag är alldeles nyanländ på Arlanda. Jag har precis shoppat loss på Apoteket och även införskaffat Spotify Premium, så nu är jag redo för vilken katastrof som helst.

Det blev (inte helt oväntat!!!) superjobbigt att kramas hejdå på Frösö Flygplats imorse. Gråtfest deluxe xtra allt, men med inslag av skratt förstås. Lilla familjen och min Jacob. Som jag älskar dem. Mina precious ones. Jag antar att mina medpassagerare nog tänkte, när vi stod där och snörvlade i kör, att "den där tjejen och hennes familj var liiiite väl dramatiska inför en liten flygresa ner till Stockholm bara??" Men äsch. Vad vet dem egentligen? Jag ska ju faktiskt vidare ända till Sri Lanka, sådeså.

Jag kan lyckligt meddela att min resfeber är som bortblåst. Jag lever i ett slags vakuum. Jag är här, men ändå inte. Mitt psyke har inte riktigt hunnit ifatt verkligheten ännu. Men det kommer väl så småningom. Jag ska alldeles strax checka in ryggan och strosa runt lite i taxfreeområdet. En av de sista meningarna Johanna sa till mig imorse var något i stil med: "Försök att inte slösa bort alla dina pengar på en massa trosor på VS nu bara det första du gör!" Så klok hon är, lillsissy. Hon vet om att jag 1. är fett fattig, och 2. VS är en tjejs allra värsta frestelse. Jag ska försöka att följa hennes kloka råd.

Nåväl. Vi ses i Sri Lanka, bloggisfansen mina!!