Josephine

Livstecken

Hej, käraste ni!!! Ja, jag lever faktiskt. Utan wifi från måndag-onsdag i princip så fick jag en del oroliga meddelanden från familjen. Och jag klandrar de inte, för jag har varit en orolig själ myself.

Jag ska vara completely honest och berätta att - Fyfan vad dåligt jag mått sedan i måndags. Det började med att jag blev haffad av en backpacker från Belgien på flygplatsen, hon skulle till Negombo - vilket är åt helt motsatt håll från vad jag planerat att åka. Opåläst som jag var så hakade jag på henne. Och därefter har jag varit tvungen att limma ihop och omkonstruera alla trasiga skärvor av min plan som gick i kras.

Åkte dagen därpå vidare med buss till Kandy. Träffade på jättemånga människor med dålig energi (både backpackers och locals) som fick mig att känna mig otrygg och ledsen genom att utförligt berätta för mig hur försiktig jag måste vara som är så "ung och vacker" när jag reser ensam. Blev även informerad om hur någon annan ensam kvinnlig turist råkat ut för hemska saker tidigare. Happ. Fyfan vad snällt att berätta det för mig. Eller inte!!!

Så igårkväll ringde jag mamma. Grinade. Beklagade mig. Bad henne komma hit. Ville åka hem. Ville aldrig mer visa mig i offentligheten. Men som vanligt drog hon upp mig ur det svarta ångesthålet (som jag tyvärr allt för lätt trillar ner i när jag är i negativa människors sällskap).

Hur som helst! Imorse skrapade jag ihop det lilla mod jag hade kvar och så reste jag vidare på egen hand. Det känns helt fantastiskt. Jag känner mig glad igen. Och fri. Mest av allt fri. Vill aldrig mer känna mig sådär ledsen och otrygg som jag gjort dessa två dagar. Fy. Jag ska berätta mera och visa bilder senare ikväll.

Kram så länge till er.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas