Josephine

20/11-14

Hej, raringar!

Här har ni min lediga torsdag i halvkass iphonekvalité. Jag har varit på Svenska Kyrkans julmarknad idag. Så många svenska människor. Så mycket svenska juldelikatesser. Så mycket svenskt godis. Och så mycket svenskt fika. Oj oj oj. Och förstår ni vilket stort glutenfritt fikautbud de hade? Inte jag heller. Minst fyra-fem olika sorters bakverk. Jag tog givetvis en av varje. Och jag njöt av varenda tugga. Det var ett fantastiskt ögonblick. (Tydligen så fantastiskt att jag helt och hållet glömde bort att fota fikat?!)

Efter julmarknaden gick jag till Whole Foods Market och handlade byggstenar till min frukost. Jag har kommit fram till att om jag handlar fyrpack med yoghurts och en klase bananer så har jag frukost fyra dagar framåt. Då kan jag hälla i müsli från frukostbuffén i min yoghurt och dricka kaffe. Mm. *fun fact*

Ja, och förresten så handlade jag med mig en del svenska godsaker från julmarknaden. Risgrynsgröt paketerad i såndär plastkorv, ni vet (redo att micras<3), en marabou chokladkaka i strl XL och ett paket glutenfritt wasalnäckebröd. Det var härligt. Och dyrt. Därav fick jag käka burksoppa till middag idag. Micrad. Jag har blivit en jäkel på micromat den senaste tiden. Micromat = billig mat.

Ikväll har jag gråtit till både The Notebook och Heaven Is For Real. Faktiskt bara lyckotårar, men det var ändå skönt att tömma ut några liter. *livet som känslobomb :-)))* Och sedan har jag skypedejtat med två av mina käraste, där hemma. Vi kom dessutom fram till att - idag är det endast 3 veckor tills jag får besök från Sverige. Och tanken på det får mig att orka det här flängaruntochlevaienresväska-livet en stund till.

Street style

Förra söndagen blev jag stannad av en street style-fotograf på gatan. *smickrad och stolt* Han berättade att han var ifrån USA och överöste mig med komplimanger för mina röda boots. Detta gjorde mig givetvis löjligt glad. Vi bytte emailaddress så att han kunde skicka bilderna. Och det gjorde han också.

I ett senare mail frågade han om jag skulle vara intresserad av att ta fler outfitbilder och det tyckte jag lät superskoj! ...ända tills han började skriva orelevanta saker som "let me know if you really want to have fun!" Jag blev självklart rätt ställd, men även provocerad och illa berörd. Så jag svarade "what is that supposed to mean?" och på det svarade han något i stil med "kiddo, if you play your cards right, you could travel around London with me as my personal model and I could dress you up in heels!" Och då kände jag bara what about nej...

Redan när han fotade mig så nämnde han att han gärna ville ta en fika med mig, vilket kändes aningens skumt. (Let me just påpeka att han var ca 45-50 år gammal) Jag hade definitivt inte tänkt fika med honom, men jag vill ju så ogärna tro ont om folk jag inte känner, så jag tänkte inte mer på det.

Nåväl, jag kommer inte att svara på fler mail från honom. Men jag får åtminstone tacka honom för den översta bilden, som fick bli min nya *profile pic* på facebook. Det är ju alltid härligt och välbehövligt.

Peppis till er, från mig

Jag har länge tänkt att jag ska skriva ett peppis-inlägg till er. Ett som handlar om vikten av att hitta sig själv, att älska sig själv, att lita på sig själv och att våga göra vad tusan man vill med sitt liv trots att det känns skitläskigt. Och så om hur viktigt det är att förstå att man kan så mycket, bara man vill. Man är inte beroende av andra människor, även om det många gånger känns så. Jag vet massor om detta, efter de äventyr jag varit med om det senaste året. Canada, Usa, Sri Lanka och London. Jag gjorde det på egen hand. Alldeles ensam. Och förstår ni hur mycket jag har växt som människa, tack vare detta?

Det har varit skitjobbigt, det har varit skitkul. Jag har skrattat tills jag vikt mig på mitten och jag har även gråtit mig till sömns fler nätter än jag kan räkna till. Jag har känt mig ensammast i världen somliga dagar, medan jag andra dagar har känt att jag inte behöver en enda människa förutom mig själv för att känna mig tillräcklig. Jag har träffat människor - snälla och elaka. Jag har fått otroligt många nya vänner. Jag har främst fått en ny bästis - mig själv.

Jag har ju gjort världens inre resa det här året. Alla utmaningar och nya platser. Motgångarna och medgångarna, de har ju lärt mig massor om vem jag är. Jag har lärt känna mig själv på ett helt otroligt sätt.

• Det spelar ingen roll om den där personen ogillar mig for no reason.
• Det spelar ingen roll om folk inte alltid förstår varför jag gör som jag gör ibland.
• Det spelar ingen roll om jag sticker ut från mängden. Det är fantastiskt att vara unik.
• Det är superviktigt att stå upp för mig själv när det inte känns rätt i hjärtat.
• Jag är min egen, och ingen annans.
• Det är fantastiskt att gå på bio ensam.
• Självklart kan jag ta hand om en 10-månaders bebis och en hel gård på egen hand.
• Jag är så mycket modigare än vad jag någonsin kunnat ana.

Det är några av de insikter jag kommit till, allt tack vare att jag packade väskan och slängde mig ut i världen. Jag har utöver det lärt mig att hantera kriser på bästa sätt, för let me tell you this much - man stöter på olika slags krissituationer när man är ute i världen. Men det är så det ska vara, och när man löst de så har man på köpet levlat i tuffhet!! Jag har också lärt mig att jag har friheten att vara precis vem jag vill, för även om någon fått en bild av att jag är på ett visst sätt, så betyder det absolut inte att det stämmer. Jag bestämmer dessutom vilka människor jag vill ha i mitt liv, för bara för att någon har råkat finnas där hela livet så betyder det inte att det alltid måste vara så eller att jag för den delen vill ha det så. Jag har lärt mig att det mesta löser sig, bara man aldrig någonsin slutar att kämpa på. Och det allra viktigaste jag har lärt mig är att jag är så himla asgrym, precis som jag är. Jag är så glad att jag bröt mig loss från mitt lilla hemmaliv och gav mig ut för att skapa det liv jag drömmer om. För det är ju det som är själva grejen. Att skapa och forma det liv man själv vill leva.

Ända sedan jag var liten har mamma och pappa bankat in i mitt och Johannas huvud att "tjejer, glöm inte att ni är bäst", "allt går om man vill" och "ni kan bli precis vad ni än vill bli när ni blir stora". Och visst tyckte vi att pappa var skitjobbig när han för hundrasjuttioelfte gången under en dag sa till oss att "ni är så duktiga och fina ni, prinsessorna!" Visst himlade vi kanske med ögonen och viftade bort det. Men jag förstår nu i efterhand att de under hela vår uppväxt har odlat något i våra bakhuvuden. Ett slags lugn och en självsäkerhet på något vis. Och för det är jag de evigt tacksamma. För det är jätteviktigt att vi förstår det. Hur otroliga vi är alltså. Och att vi kan klara precis vad vi än vill ta oss an.

Därför vill jag tala om för er nu, mina kära bloggläsare, att ni är helt fantastiska. Ni är unika och roliga. Ni är modiga och ni har alla verktyg ni behöver för att leva det liv ni vill leva (om ni inte redan gör det förstås!) Ni behöver ingens bekräftelse eller godkännande för att göra vad tusan ni vill. Det är bara att köra på. Prova på så många nya saker ni bara kan. Ni pngrar bara allt ni inte gjorde. Kasta er ut i otrygghetens famn och låt livet hända. För livet är så spännande och *hela världen är så underbar*

Jag lovar att ni vågar, ni också. Jag hejar på er. ❤️

Londonlivet rullar på

Hola, amigos!

Sedan senast vi pratade så har jag haft ohälsosamt mycket ångest av olika anledningar som jag knappt kommer ihåg såhär i efterhand (vem är förvånad? inte jag iaf) *:-)))* och så har jag flängt runt hela London skulle jag vilja påstå. Har även sovit så lite, så lite. Och så har jag blivit toksjuk, dvs feber och konstant rinnande näsa. Men jag är supernöjd med livet.

Jag har varit på National Insurace Number-intervju i onsdags. Den gick bra tror jag. Det tog mig tre veckor att få tiden, sedan tog själva intervjun ca två minuter, och efteråt blev jag informerad om att det tar ytterligare sex veckor innan jag får besked. "Ok :-)))"

Nåväl. Jag har jobbat också. På nyjobbet. I mitt anställningsbevis står det att min jobbtitel är "Café Specialist" men jag skulle snarare kalla det för Servetris. Hehe. Dock kommer jag utan tvekan att använda mig av den förstnämnda titeln när jag skriver ner denna erfarenhet på mitt CV. Café Specialist låter oerhört fancy, don't you agree??

Jaha, hur är jobbet då? Det är jättestressigt men skoj. Mina kollegor är superstars och jag blir numera kallad "Jo", "babe", "darling" och "love" om dagarna. Det är mysigt!

Utöver detta så har jag fikar och lunchat och ätit i alla andra tänkbara former med kåmpizar. Letat lägenhet. Besökt Covent Garden. Gått och gått och gått och på köpet fått missbildade fötter.

Note to self; se alltid till att packa ner dina allra bekvämaste skor när du flyttar till storstad. Även om dom inte är skitsnygga - packa ner dom!!!

Hey soulsister

Min superdupertjej var här i fredags. Hon förgyllde mitt liv som bara hon kan. Och vi fick ca ett och ett havt dygn tillsammans. Detta tidsschema fyllde vi med fikor och shopping och middagar. Vi varvade skrattattacker med hulkande gråtanfall. Jag är så tacksam över att hon kom hit och var med mig.

Det finns liksom ingen endaste människa i hela vida världen som är i närheten av att ligga mig så varmt om hjärtat som den här lilla tjejen. Hon är min soulmate nu och för alltid. Hon är min syster OCH min bästis. Det ni, det är världens lyx tycker jag. Jag kommer att sakna henne tokmycket och det var superjobbigt att säga hejdå. Men mest känner jag mig bara glad nu, för hon har laddat min själ med så mycket systerkärlek att jag klarar mig i flera år framöver.

Tack för det, sissy. ❤️

Söndag i Londonlivet

Det här är vad jag kallar tvärvändning. Från ångest och tårar och jobbig mens, till solsken och glutenfritt fika och kompisar. Jag och dom här foxiga bruttorna har idag strosat genom Regents Park och sedan dregglat omkring på Camden Food Market. Solen sken på oss hela dagen och jag har känt o,ooo% ångest på hela dagen.

Det är helt fantastiskt att äntligen ha hittat kompisar här i London. Livet blir ju mycket färggladare och roligare då. Och ännu mer fantastiskt att vi förstår varandra så bra. London är otroligt på så många sätt. Men det innebär också så mycket ångest och mörker såhär i början. Och det är härligt att kunna prata om det med folk som gått och går igenom samma sak.

Hur som helst, denna lilla söndag får 17 av 5 toasters.