Josephine

MIAMI; Skydiving

Det var en gång en tjej som hette Josephine och hon ba älskar att vara spontan, så en kväll ringde hon till Miami Skydiving Center och bokade tid för fallskärmshopp till sin 20-årsdag som skulle inträffa veckan därpå. 🎈

Jag fick inte mycket sömn natten innan hoppet. Jag låg och vände och vred på mig i mitt lilla hotellrum. Men jag var inte nervös, bara förväntansfull och taggad. Vid 3:30 am somnade jag och vaknade sedan tre timmar senare av mitt alarm. Klev upp, drack lite kaffe och gick sedan mot ett café på Alton Road, där jag skulle bli upphämtad av en instruktör. Det enda jag fått veta var att han skulle ha på sig vit tröja och shorts (mmm jätteutstickande klädsel xD), så varje gång det kom in någon med vit tröja och shorts så bajsade jag mentalt på mig i princip. Tillslut klev en kille in och presenterade sig för mig. Och så åkte vi iväg till flygplatsen i Kendall, där Miami Skydiving Center flyger upp sina plan.

I bilen kände jag att nerverna började komma krälandes uppför ryggen. Blev svettig, bet på naglarna och fick ca trehundra tics pga stress. Men eftersom att jag ville undvika all sorts nervositet så sköt jag tillbaka alla tankar. Det värsta man kan göra är att övertänka. Så jag ba bestämde mig för att inte göra det.

Väl framme på MSC så checkade jag in, fick en bunt papper jag skulle fylla i, där det blandannat stod saker som "jag förstår att det inte är MSC's fel om jag dör idag" och "jag kommer inte att stämma MSC om jag får livshotande skador under mitt hopp." TYP. Och det var ba att *le :-)* och kryssa i JA på alltihopa. Därefter fick jag kliva i selen/ryggsäcken och sedan blev vi som skulle hoppa samtidigt informerade om hur vi skulle hålla kroppen under fallet.

Sedan fick vi varsin instruktör. Min var kanske hur rolig som helst. När alla presenterat sig för varandra så HOPPADE VI IN I LILLPLANET OCH ÅKTE UPP I LUFTEN. Flygningen upp skulle ta tio minuter, men kändes som cirka två. Det gick så fort, och innan jag hann förbereda mig mentalt så åkte dörren upp, jag kände vinden välla in i planet och så sa min hoppgubbe "it's time!!" och jag kände mest "???" Ungefär där insåg jag att "jag ska ju faktiskt hoppa ut ur ett flygplan nu." Jaa vad härligt.............

De två andra som var med hoppade innan oss. Och det sååå himla bittersweet att ba se dom hoppa ur och försvinna bland molnen. När det var vår tur så kände jag ba "ÄEH fyhunnan vad håller jag ens på med?" Och då ba hoppade vi.

1. Sittandes på kanten med benen dinglandes. *kittlades under fossingarna* Här kände jag ren och skär ångest (!)

2. *känslovåg x27337* Här ba kände jag så många känslor på samma gång. VÄRLDENS fjärislfarm i magen och JORDENS lufttryck. Minns inte att jag blundade. Och inte att jag höll sådär hårt i ryggsäcken heller. Så himla kul att se bilderna i efterhand!

3. En sekund senare öppnade jag ögonen och tittade ut över marken. Vilken syn. Och vilken känsla (!!!) Det var som att flyta. Eller sväva. Jag minns inte. Men jag minns det där enorma pirret och jag minns att jag älskade det.

*snygg i luften*
Glädjen och lyckokänslorna som fyllde hela min kropp under fallet var de allra härligaste känslorna jag känt i livet mitt hittills!

Frifallet höll på i 45-50 sekunder, men kändes som 10 ungefär. Jag har fått höra nu i efterhand att första gången alltid swischar förbi på två röda, men att om man hoppar igen så kommer det vara enklare för hjärnan att hinna ta in alla intryck. Att glida runt med fallskärmen tog drygt 5 minuter. Ville aldrig att det skulle ta slut.

När fallskärmen fälldes ut så hamnade man i sittande position. Och att se marken lÅåÅÅångt där nere under fötterna var helt galet häftigt. Och att skymta de andra hopparna sväva omkring längre bort var också helt fantastiskt fränt. Min hoppgubbe var helt galen och jätterolig. Han drog jättekraftigt i remmarna så att fallskärmen svängde omkring jättefort och medförde bergochdalbane-pirr i magen HIHI. + han styrde rakt in i ett stort moln. Kan inte ens hantera hur COOLT det var!!!!!!! Skrattade och skrek som en liten griskulting. Jag fick även styra fallskärmen själv. "Kul" och "roligt" räcker ju inte ens. Önskar att jag kunde komma på maffigare adjektiv för att beskriva det här.

Jag tänker helt klart hoppa igen. Och igen. Och säkert igen. Bästa dagen i livet ❤️



Är det någon som är sugen på att hoppa så TVEKA FÖR SJUTTON GUBBAR INTE, för det är allt annat än hemskt och läskigt som jag vet att många tror. Det är en upplevelse för livet. Det är såhär frihet känns kan jag säga. Det var rätt dyrt, och om man vill köpa bilderna och filmen (vilket man VILL göra i och med att man glömmer så fort) så kostar det ännu lite mera.

Jag betalade lite drygt 2000 SEK för själva hoppet
350 SEK för transfer till och från hotellet (nödvändigt då flygplatser brukar ligga en bit utanför stan)
Och ytterligare 1400 SEK för bilder och video från hoppet.

(Obs! Hade inte insett att det blev sådär mycket totalt förrän nu när jag skrev ner det HAHAHAHAHA 😫 *ångest*) Men det var väl spenderade pengar. Jag är så nöjd, så nöjd, så nöjd. Jag hade lätt kunnat betalat mer. För det var värt varenda litet öre. Nu kostar det antagligen inte exakt lika mycket överallt, men jag har förstått att det ligger på ungefär samma prisklass på de flesta ställena. Och finns det någon hoppsugen liten filur som har vägarna förbi Miami Beach så rekommenderar jag varmt Miami Skydiving Center. På deras hemsida finns alla priser och all information man behöver inför ett hopp.
www.miamiskydivingcenter.com *sHoUtOut*

P.s. Cred till den som orkade ta sig igenom hela denna blaska 💌

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas